Blogginlägg C: Fakta eller fiktion?

”Lasermannen – en berättelse om Sverige bygger på ett omfattande källmaterial, enbart intervjuerna med Ausonius omfattar 700 sidor i utskrivet format. Förundersökningen består av drygt 2 500 sidor, därtill kommer utredningsslaskens 20 000 sidor. Det genomgångna pressmaterialet omfattar ungefär 800 artiklar …

I ett så stort källmaterial spelar självklart författaren en stor roll vid urval och gestaltning av materialet. Boken Lasermannen utger sig inte för att vara en allenarådande sanning, snarare utgör boken en av många berättelser om Sverige och dess historia i det sena 1900-talet.” Gellert Tamas, i noter till ”Lasermannen – en berättelse om Sverige”.

Gellert Tamas berättar i reportageromanen ”Lasermannen” historien om hur John Ausonius med sitt gevär med lasersikte spred skräck i Stockholm under några månader, årsskiftet 1990-1991. Elva människor föll offer för hans invandrarhat. Boken dokumenterar också en mörk period i svensk historia, präglad av både främlingsfientlighet och politikerförakt.

Som det inledande citatet berättar har Gellert Tamas genomfört ett enormt researcharbete. Det tog honom åtta år att sammanställa materialet i bokform.

Genren brukar kallas för ”new journalism”. En journalistisk ”gren” där författaren lånar litterära grepp från prosan. I stället för att bara låta läsaren ta del av historien ur yttre perspektiv (och fakta) tar sig journalisten även in i det inre livet hos bokens huvudpersoner.

Att det är effektivt råder det inga tvivel om. Som läsare lever jag mig in i varje händelse som om jag själv var närvarande.

I Lasermannen använder dessutom Gellert Tamas kriminalromanens estetik. Varje kapitel berättas ur olika perspektiv: ur offrens, ur Ausonius, ur polisens … etcetera. Kapitlen är relativt korta och lägger bit för bit till det pussel som Tamas skapar genom sin skickliga dramaturgi. Det ger berättelsen ett naturligt driv och bladvändarkvalitéer. 

Tamas skildrar yttre skeenden och fakta. Men för mig är det det inre livet hos offer, polismän och – naturligtvis – John Ausonius själv som verkligen gör att man drabbas av reportageromanen. Det är det som går utöver den ”vanliga” journalistiken. Det känns som om jag läser en deckare. Med den skillnaden att det baseras på verkliga händelser.

Men är det sanningen? Eller är det som Tamas själv skriver i en not i bokens eftertexter, bara en version av den?

Utan att låta allt för negativ (för det är vill jag inte göra då jag i grund och botten gillar berättarstilen), så är det kanske här problemet med new journalism ligger: för varje detalj på mikroskopnivå, för varje inre monolog, så känner jag emellanåt att detta kanske inte är helt sant. Snarare en tolkning av sanningen, eller utfyllnad av den. Och det kan ju vara ett problem för en bok som förvisso rent genremässigt rör sig i gränslandet mellan reportage och litteratur, men som trots allt, ur ett läsarperspektiv, är baserat på fakta. För även om det är vansinnigt spännande läsning, så skapar den litterära formen då och då en osäkerhet hos mig över vilka händelser som är fakta, och vilka som är författarens verk, där han själv fyllt i luckorna i berättelsen. 

Med andra ord: det författaren vinner med litterära grepp i berättarteknik och potentiell läsglädje, kan också minska trovärdigheten. Kanske finns det därmed en risk att de litterära delarna urvattnar faktadelarna, det som faktiskt är sant? Jag vet inte.

Hur som helst så tycker jag – trots brasklappen ovan – om new journalism. Det är ett effektivt sätt att skriva reportage. Det ger läsaren lite mer. Framförallt i form av läsglädje och närhet. Och ”Lasermannen – en berättelse om Sverige” är förutom en fantastisk skildring av ett levnadsöde, ett mycket intressant tidsdokument.

Blogg B: Etik i medierna

Ska medierna agera domstolar? Ska de publicera namn och bild på personer som kan anses allmänfarliga, men som ännu inte dömts i domstol? Det är svåra frågor. Enligt min mening bör medierna vara extremt restriktiva med hur mycket de publicerar om misstänkta personer, och i vilket syfte. I några fall tycks skälet tyvärr vara lösnummersförsäljning (exempel: Aftonbladet och Expressen). Och det duger naturligtvis inte att medias syn på de etiska gränserna skiljer sig åt beroende på vilken ekonomisk verklighet som tidningarna lever i.

NWT publicerade 2009 bilder tagna på en misstänkt kvinnofridsstörare tagna av en kamera på en stadsbuss. Han greps senare och dömdes i tingsrätten. Kanske är det ett gott exempel på när medievärlden samverkar på ett bra sätt med juridiken. Men jag är ändå osäker på om det var riktigt att publicera. Jag återkommer till vilka brott som skulle kunna tänkas stå över den journalistiska etiken.

Claes Borgström, nuvarande Jämo, höll 1997 en föreläsning för de juridikstuderande på Juristernas Hus, Stockholms Universitet. Den före detta försvarsadvokaten var mycket kritisk till mediernas nyhetsbevakning av hans klient Marques Jara i samband med polisjakten efter de ”påstådda” gärningsmännen i Stureplansskjutningen. Personporträtt med bilder på en ung Jara rullades ut i pressen där frågan ställdes: ”Hur kunde den här pojken bli massmördare?” Inte ordagrant kanske, men det var andemeningen. Borgström tyckte att det var problematiskt, eftersom Jara inte var gärningsmannen, Han dömdes senare till medhjälp till mord, och det är naturligtvis illa, men i mångas ögon är han fortfarande ”en av dem som sköt” – och det är en väsentlig skillnad. Och något man inte kan ta tillbaka genom en rättelse, anser jag. Den som sköt in i folkhavet var trots allt Tommy Zethreaus.

Jag vet inte vad som är rätt och fel när det gäller publiceringen av sådana uppgifter som namn och bild. Men här någonstans bör gränsen gå, enligt mig. Är det viktigt för nyhetsförmedlingen, eller kan det vänta. Eller, vilket är viktigare: är det viktigt ur ett samhälleligt perspektiv, som till exempel att skydda befolkningen från potentiellt farliga personer, med risken att man hänger ut oskyldiga. Det finns ytterligare problem med detta. Vilka brottslingar ska i så fall ingå i den bedömningen? Sexualbrottslingar? Mördare? Våldsbrottslingar? Sol-och-vårare? Med andra ord: är personskada det enda skälet till att publicera, eller ska även ekonomisk skada förhindras? Och hur mycket fakta, hur tungt vägande bevis krävs för att publicera, i så fall.

En annan fråga är vad man får skriva om när gärningsmannen får antas vara ”den rätte”. I spelreglerna för Press, TV och Radio kan man läsa att media inte ska framhäva personers namn, kön, etniska ursprung, sexualitet, religiös åskådning, yrke och så vidare, om det saknar betydelse i sammanhanget att det framställs och att det är missaktande. I mordet på en homosexuell man i Malmö valde den sydsvenska morgonpressen att inte skriva om gärningsmannens ”militanta” religiösa åsikter, trots att de kunde anses vara ett rimligt motiv för mordet. Skälet till det var att de inte visste. Att det bara var spekulationer. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin godkände däremot publiceringen av uppgifterna, eftersom han ansåg att läsarna måste få del av hela det eventuella orsakssambandet. Särskilt då man som läsare ändå kunde få fram dessa uppgifter genom mer eller mindre nogräknade bloggar. På sätt och vis lämnade Jan Helin över det etiska ansvaret till bloggvärlden.

Rätt eller fel? 

BLOGGINLÄGG A: NYHETSVÄRDERING

Vilka händelser blir nyheter och hur väljer en nyhetsredaktion vilka av dessa som ska förmedlas till läsarna? Med andra ord: hur värderar man nyheter?

Är det viktigt att nyheten är viktig?

Jag stönar ofta högt för mig själv när jag passerar kvällspressens löpsedlar utanför ICA-butiken där jag bor. Häpen ser jag hur revolutionen i Kairo trängs undan till förmån för Let’s Dance-kändisens Alexandra Pascalidos avslitna muskel, och hur Magnus Hedmans eskapader alltid verkar få fetare rubriker än jordens alla naturkatastrofer, oavsett hur många liv som skördats. Åtminstone så länge de sker på andra sidan jordklotet och inga svenskar drabbats. Det känns orimligt. Men det som i förstone verkar orimligt är kanske egentligen ganska rimligt – och mycket mänskligt. Vi är intresserade av det som berör oss själva. Kvällspressen säljer inte den viktigaste nyheten, utan vill fånga så många läsares intresse som möjligt. Varje dag. Morgontidningarna, å andra sidan, har redan sina prenumeranter vilket innebär andra löpsedlar.

Faktorer som höjer nyhetsvärdet

Björn Häger skriver i sin bok, Reporter en grundkurs i journalistik, att en nyhet är något som tidigare inte publicerats och som har intresse för läsekretsen. Vilka nyheter som nyhetsredaktionen väljer utgår från ett antal faktorer med följande rangordning:

·      Nyhetens vikt

·      Icke-normalt

·      Närhet

·      Konflikt

·      Elitpersoner

·      Lättbegripligt

·      Nytt

Enligt professor Håkan Hvitfelt är det bara en bråkdel av alla händelser som blir nyheter. De flesta fångas aldrig upp. Hvitfelt har utarbetat en modifierad formel för nyhetsvärdering i tio punkter. Ju fler punkter en nyhet uppfyller, desto större sannolikhet för att den blir huvudartikel.

1.     Politik, ekonomi samt brott och olyckor

2.     Kort geografiskt eller kulturellt avstånd

3.     till händelser och förhållanden,

4.     som är sensationella eller överraskande

5.     Handlar om enskilda elitpersoner,

6.     och beskrivs tillräckligt enkelt

7.     Viktig och relevant information för medborgarna

8.     Utspelas under kort tid

9.     Har negativa inslag

10. Har elitpersoner som källor

Analys av två förstasidenyheter

Det är fredag 18 februari och följande rubrik upptar lejonparten av Göteborgspostens förstasida: 

”Så undviker du att bli sjuk i värsta influensan på fem år”.

Samma dag är ”Tryckavlopp från Tjuvkil till Rönnäng” huvudnyhet i Kungälvsposten.

Om man utgår från Hägers formel för nyhetsvärdering tycker jag bara Göteborgspostens nyhet förtjänar sin plats på förstasidan. Den uppfyller åtminstone fyra, kanske fem av de faktorer som Häger räknar upp. Bland annat har nyheten vikt, närhet i den meningen att den berör alla, dessutom är den lättbegriplig.

Det är däremot tveksamt om ett tryckavlopp från Tjuvkil till Rönnäng håller måttet som huvudnyhet. Visst, nyheten beskriver en händelse i närområdet (även om det är utanför Kungälvs kommun), men den är varken ny, lättbegriplig, av vikt eller – misstänker jag – av större intresse för den genomsnittlige kungälvsbon.