Ska medierna agera domstolar? Ska de publicera namn och bild på personer som kan anses allmänfarliga, men som ännu inte dömts i domstol? Det är svåra frågor. Enligt min mening bör medierna vara extremt restriktiva med hur mycket de publicerar om misstänkta personer, och i vilket syfte. I några fall tycks skälet tyvärr vara lösnummersförsäljning (exempel: Aftonbladet och Expressen). Och det duger naturligtvis inte att medias syn på de etiska gränserna skiljer sig åt beroende på vilken ekonomisk verklighet som tidningarna lever i.
NWT publicerade 2009 bilder tagna på en misstänkt kvinnofridsstörare tagna av en kamera på en stadsbuss. Han greps senare och dömdes i tingsrätten. Kanske är det ett gott exempel på när medievärlden samverkar på ett bra sätt med juridiken. Men jag är ändå osäker på om det var riktigt att publicera. Jag återkommer till vilka brott som skulle kunna tänkas stå över den journalistiska etiken.
Claes Borgström, nuvarande Jämo, höll 1997 en föreläsning för de juridikstuderande på Juristernas Hus, Stockholms Universitet. Den före detta försvarsadvokaten var mycket kritisk till mediernas nyhetsbevakning av hans klient Marques Jara i samband med polisjakten efter de ”påstådda” gärningsmännen i Stureplansskjutningen. Personporträtt med bilder på en ung Jara rullades ut i pressen där frågan ställdes: ”Hur kunde den här pojken bli massmördare?” Inte ordagrant kanske, men det var andemeningen. Borgström tyckte att det var problematiskt, eftersom Jara inte var gärningsmannen, Han dömdes senare till medhjälp till mord, och det är naturligtvis illa, men i mångas ögon är han fortfarande ”en av dem som sköt” – och det är en väsentlig skillnad. Och något man inte kan ta tillbaka genom en rättelse, anser jag. Den som sköt in i folkhavet var trots allt Tommy Zethreaus.
Jag vet inte vad som är rätt och fel när det gäller publiceringen av sådana uppgifter som namn och bild. Men här någonstans bör gränsen gå, enligt mig. Är det viktigt för nyhetsförmedlingen, eller kan det vänta. Eller, vilket är viktigare: är det viktigt ur ett samhälleligt perspektiv, som till exempel att skydda befolkningen från potentiellt farliga personer, med risken att man hänger ut oskyldiga. Det finns ytterligare problem med detta. Vilka brottslingar ska i så fall ingå i den bedömningen? Sexualbrottslingar? Mördare? Våldsbrottslingar? Sol-och-vårare? Med andra ord: är personskada det enda skälet till att publicera, eller ska även ekonomisk skada förhindras? Och hur mycket fakta, hur tungt vägande bevis krävs för att publicera, i så fall.
En annan fråga är vad man får skriva om när gärningsmannen får antas vara ”den rätte”. I spelreglerna för Press, TV och Radio kan man läsa att media inte ska framhäva personers namn, kön, etniska ursprung, sexualitet, religiös åskådning, yrke och så vidare, om det saknar betydelse i sammanhanget att det framställs och att det är missaktande. I mordet på en homosexuell man i Malmö valde den sydsvenska morgonpressen att inte skriva om gärningsmannens ”militanta” religiösa åsikter, trots att de kunde anses vara ett rimligt motiv för mordet. Skälet till det var att de inte visste. Att det bara var spekulationer. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin godkände däremot publiceringen av uppgifterna, eftersom han ansåg att läsarna måste få del av hela det eventuella orsakssambandet. Särskilt då man som läsare ändå kunde få fram dessa uppgifter genom mer eller mindre nogräknade bloggar. På sätt och vis lämnade Jan Helin över det etiska ansvaret till bloggvärlden.
Rätt eller fel?
